I hennes ögon

Häromdagen missade jag ett tillfälle att leva och agera från hjärtat. En tidig söndagmorgon forcerar jag fram genom Södermalms bakgator på väg till något jag beslutat var viktigt. Något andligt. Sådan betydelse hade jag tydligen gett det att det inte var förräns några steg senare mitt medvetande registrerade vad det var jag precis hade sett.

En ung asiatisk kvinna stående i ett fönster med grälla blinkande ljus. Hennes ansikte mosigt och ögonen svullna, blicken så intensivt sorgsen. Jag hade sett den och den skakade mig. Men jag fortsatte som på spår.

Stockholm, Sverige, en tidig öde söndagmorgon, vad hade hänt tjejen. Något stort eller något litet, det får jag aldrig reda på. Men jag hade sett henne, hon blev mitt ansvar, en del av min story som är livet, som vi alla är medförfattare till. 

Men vad jag istället får lära mig är hur jag måste förlåta mig själv - för att jag inte gick tillbaka, vinkade henne att komma ut och berätta varför hon var ledsen, om jag kunde hjälpa på något sätt - helt enkelt följde mitt hjärtas intelligens.

 Vi behöver inte mer skuld som förlamar. Vi behöver älska och acceptera oss själva. Med allt vad det innebär att vara människa. Förlåtelse har en transformerande kvalitet som öppnar och skapar rymd där förut endast fanns tyngd. I det rummet finns möjligheten att den naturliga rytmen av hjärta, hjärna, handling sker instinktivt och naturligt.

Nästa gång är jag med. Är du?